Hej!

Mitt namn är Fredrik Wilhelm Nystål.
Jag är född den 27 oktober 1992 i gruvstaden Kiruna.
Jag har studerat på Triangelskolan från sexårs till årskurs nio.
Efter grundskolan började jag på Hjalmar Lundbohmsskolan, där jag gick elprogrammet inriktat Automation/Elteknik.
Just nu jobbar jag på Clas Ohlson i Kiruna som säljare och skyddsombud till en anställning av 25 %.
Jag extraknäcker även på Kiruna Airport åt Swedavia Swedish Airports som ramptekniker, där man har hand om allt bagage, dvs. lastning och lossning av flygplan.
Sedan årskurs fyra har jag varit väldigt aktiv inom bordtennis och jag har bla blivit uttagen två år i rad till Norrlands Top 12 för att tävla om en plats till SM.
Jag slutade som klass tre och spelade för Kebnekaise Bordtennisklubb, samt åt BTK Kebnefarm inom serien.

Jag är förlovad med världens underbaraste person som finns, Anna Vigerbäck.
Vi har varit bästa vänner i många år, och den 20 maj 2011 blev vi tillsammans, och den 24 september 2011 förlovade vi oss.
Det är hon som gör så att jag vaknar upp varje morgon med ett stort leende på läpparna, och det är hon som gör att jag orkar kämpa mig igenom allt.
Vi har klarat av många svåra och tunga stunder tillsammans, vi har även bråkat, som alla kompisar någongång har gjort, men vi har ändå funnits kvar för varandra.
Jag älskar Anna över hela mitt hjärta, och jag kommer aldrig sluta älska henne.
Det kommer alltid vara hon och jag, oavsett vad som händer!

När jag gick i årskurs sju på Triangelskolan så drabbades jag av min första sort av cancer, Non-Hodgkins Lymfom.
Det är en lymfkörtelcancer som kan sitta i någon av lymfkörtlarna eller i hela lymfsystemet. Tumören som jag hade var 12x10x6 cm stor, och den satt bakom min vänstra lunga och tryckte mot luftstrupen.
I början trodde man att jag hade Astma eller Ansträngningsastma eftersom jag har varit aktiv inom idrott ända sedan jag har vart liten och inte kunnat prestera fullt ut som alla andra i min ålder. Det var då jag började gå på regelbundna kontroller hos en asmtaläkare. Jag fick genomgå ett antal spirometritester för att se om jag kom upp i rätt kurvor som alla andra hade i min ålder, vikt och längd.
Jag blåste, men jag kom ändå inte upp i rätt kurvor. Då fick jag inhalera astmamedicin och springa lite i korridoren för att sedan testa igen och se om det blev någon skillnad, vilket det inte blev.
Det var då min läkare började fundera på vad det kunde vara egentligen. Så hon skickade en remiss till lungröntgen där de kunde se att jag hade en skugga bakom vänstra lungan.
Kort därefter blev jag kallad till en datortomografi (CT), där man upptäckte tumören som jag hade.
Nästa dag var det bara att åka snabbast möjligast iväg till Umeå och Norrlands Universitets Sjukhus för att börja behandling mot lymfomen.
De satte även in en Port A Cath för att göra det enklare att ta blodprover och
ge all medicin.
Från Februari 2006 till September samma år behandlades jag med cellgifter mot tumören och cellgifterna tog bort den direkt, så jag behövde varken opereras eller strålbehandlas.
Sedan gick jag på regelbundna kontroller så att man var säker på att inte tumören kom tillbaka på samma ställe, eller någon annanstans i kroppen.

Jag återhämtade mig rätt snabbt efter att jag hade avslutat min behandling, och kunde redan efter någon månad börja träna bordtennis igen.
I tre års tid fick jag träna och tävla bordtennis, innan nästa besked kom.

År 2009 var jag på en kontroll av lymfomen, och läkarna konstaterade att ingen lymfom syntes i kroppen, men däremot så hade min benmärg blivit så sjuk av behandlingen, så jag hade drabbats av leukemi.
Jag blev alldeles förtvivlad av chockbeskedet och visste vad som väntade på mig, jag hade även precis blivit uttagen till Norrlands Top 12 som jag hade kämpat väldigt hårt för.
När de började kolla mer noggrant på vilken typ av leukemi jag hade drabbats av så fick jag sedan veta att jag hade drabbats av AML, dvs Akut Myeloisk Leukemi. Min leukemi var även väldigt aggressiv så de började med cellgifter direkt.
Efter några omgångar av behandlingen så såg man att min leukemi började försvinna, och därför började de förberada mig för en benmärgstransplantation. Men samtidigt, av alla behandlingar av cellgifter jag fick, så blev jag för varje dag sämre och sämre i min rörelseförmåga. Jag kunde inte stå utan att hålla i mig, och helt plötsligt en dag när jag skulle ställa mig upp, så orkade inte mina ben hålla upp mig alls, så jag rasade ner mot golvet utan att kunna dämpa fallet. All känsel från knäna och neråt var helt borta, även en del av känseln på magen var borta.
Jag visste inte heller vart mina fötter och ben var placerade under täcket om jag inte fick se dem. 
Så jag blev helt rullstolsbunden, och det var som att vara förlamad.
Läkarna började undersöka vad det berodde på och konstaterade att det var en cellgift som hade förstört mina nerver.
De visste inte heller om jag skulle bli helt bra efter transplantationen, så min rehabilitering började ju direkt så att jag inte skulle tappa alla muskler.
Tankarna om att bli rullstolsbunden för resten av mitt liv fick mig att må väldigt dåligt.

Tillslut hittade de en givare som passade, och jag skulle få navelsträngsblod från Sydkorea, så jag åkte till Huddinge för att genomföra transplantationen.
Det var mycket förberedelse innan man fick sitt nya blod, och sedan en dag kom det till Sverige, och jag skulle någon dag senare få det.
När sjuksköterskan kom med sprutorna, vardera på 16 ml, så var det väldigt bråttom. Först fick jag min egna blodgrupp som jag hade, och en halvtimme efteråt fick jag den nya blodgruppen.
En läkare bevakade mig hela tiden, och jag fick reaktioner av det, vilket man ska få. Det kändes som att en stor dumper körde över mitt bröst och inte bara en gång, utan flera gånger, jag blev alldeles kokhet i ansiktet och började känna mig illamående. Men efter tjugo-trettio minuter så släppte det allt eftersom, och allt var
som det skulle vara.
Jag blev isolerad, och alla restriktioner började att gälla, det var väldigt viktigt med vad man stoppade i sig, att man skulle duscha varenda morgon med speciell tvål, man skulle sprita händerna hela tiden, de som var med mig i rummet fick inte
lämna rummet med kläder som de kom in med igen, utan då var de tvugna att byta om innan.
Det var en jobbig tid, sedan släpptes jag från isoleringen när man började se att det nya blodet tog över benmärgen.
Efter några månader så konstaterade man att den nya benmärgen hade tagit över till 100 % och att allt var som det skulle vara.
Det blev många komplikationer, men det var normalt.
Sedan fick jag börja åka hem lite då och då, men samtidigt var det väldigt noga med allting hemma också.
Jag hade även rehabilitering under hela tiden jag var i Huddinge, med min sjukgymnast Anna Karlsson. 
Det är en av dom bästa sjukgymnaster jag någonsin haft! Med hjälp av hennes träning, så kunde jag för varje dag röra mig mer och mer, tillslut kunde jag gå helt och hållet igen.

Kontrollerna fortsatte även när jag hade fått åka hem helt. Allting såg bra ut och ingenting var fel, och det tydde på att jag skulle bli helt frisk.
Men då, efter en kontroll av min benmärg så upptäckte man att leukemin hade kommit tillbaka, igen.
Mina läkare i Umeå och i Huddinge började fundera på hur jag skulle behandlas, men innan de kunde bestämma det så fick jag veta att jag inte skulle klara mig.
Mitt liv förändrades totalt, man fick börja leva ett liv där man måste ta dagarna som dem kommer, och inte planera så mycket.
Man fick även börja leva ett liv där man skulle försöka uppleva alla sina drömmar, och försöka ha så roligt som möjligt varje dag. Det var en otroligt jobbig tid i början, men sedan när de hade hittat en behandling som de ville testa på mig
så hade man hoppet uppe varje dag.
Jag skulle få en vuxenmedicin som var en av de nyaste cellgifterna som har tillverkats. Det fanns inte så mycket fakta om den, men den hade visat kraftfull effekt mot leukemi.
Den hade bromsat upp cancern för många drabbade personer, och ett fall av hade blivit helt återställd.

Medicinen heter Vidaza och jag fick den till en början var fjärde vecka, men eftersom mina värden inte hann återhämta sig under tre veckors tid så ökade dom återhämtningen med fyra veckor, vilket gjorde att jag får min behandling var femte vecka.
När min leukemi upptäcktes efter transplantationen så hade jag 15 % leukemi i benmärgen.
Efter fyra behandlingskurer av den nya medicinen hade jag 20 %. Den hade bromsat upp cancern, men inte stoppat den helt.
Min läkare förklarade för mig att om jag inte hade haft behandling, så hade min leukemi legat på ca 60 - 70 %.
Efter den kontrollen som jag hade efter fjärde behandlingen har jag nu haft min behandling ett antal gånger, så kallade mig till en ny benmärgsundersökning för att se hur mycket cancern hade spridit sig och om de måste justera min 
behandlingskur någonting.
Jag fick svaret att min leukemi hade stannat upp helt sedan sist, och jag såg äntligen en framtid igen.
Men nu i september 2011, så fick jag besked om att cancern hade börjat sprida sig igen, eftersom mina vita blodkroppar började stiga kraftigt.

Jag är helt återställd vad gäller förlamningen som jag fick av cellgifterna.
Mina värden är väldigt låga hela tiden eftersom jag har behandlingar, vilket gör att jag är väldigt infektionskänslig.
Men det bästa är att jag blir inte sjuk fast det är så, och jag orkar jobba som alla andra och är inte alls trött som man borde vara när man äter väldigt stora mängder mediciner och har en svår sjukdom.

Jag har totalt haft 5 blodförgiftningar och jag har fått så mycket morfin så om fem personer hade delat på den dosen jag fick så hade ingen av dessa fem personer överlevt!

Än fortsätter jag och hoppas och kämpa emot cancern!
Hade jag inte haft mina otroligt bra vänner som har stöttat mig igenom hela perioden så hade jag inte klarat mig!
Ni skall veta att ni betyder allt för mig!

Hoppas ni har förståelse och stöttar Era nära och kära som är drabbade av någon sorts sjukdom eller cancer!
Det bästa som finns är att finnas där, kanske inte hela tiden, men när det behövs! Det gör skillnad!

Är det någonting ni funderar över, eller bara vill kommentera min berättelse, så går det jättebra att skriva till:
info@fredriknystal.se

Ha det bäst!
/Fredrik Nystål

 

 

 

 

 
Copyright © 2011 Fredrik Nystål | Alla rättigheter reserverade
Hosted By One.com